Det går dåligt för Moderaterna. Men bakom de tröga opinionssiffrorna finns ett parti som har få vägar framåt, skriver MT:s Karla Lindahl.
Till slut hände det. Media och högerpolitiker har börjat ställa sig frågan ”varför går det inte bättre för Moderaterna?”.
Man måste ju säga att det tog sin lilla tid. Även om M såg en svag uppgång under 2021 har trenden under mandatperioden varit att Liberalerna legat långt under spärren och att Kristdemokraterna, Sverigedemokraterna och Moderaterna ligger på för låga nivåer för att ha en bra magkänsla inför höstens val.
I senaste Novus får SD+M+KD drygt 44 procent av väljarstödet, och enligt senaste siffrorna från pollofpolls.se så skulle Kristerssons oheliga allians inte kunna bilda regering ens om Miljöpartiet trillade ur riksdagen.
Sneglandes på Socialdemokraternas framgångar sen statsminister Andersson tog över rodret så börjar det bubbla under den moderata ytan – ”är det kanske inte dags att byta partiledare vi också?”
Och nej, Ulf Kristersson är ju knappast den vassaste partiledaren Moderaterna haft – och påminner mer om Bo Lundgren än om Fredrik Reinfeldt när det gäller karisma och visioner.
Men, skulle ett byte verkligen förändra något?
För det första: det är verkligen i sista laget att byta. En ny partiledare skulle bara ha några månader på sig att profilera sig.
För det andra: vem skulle ta över?
Två huvudalternativ för att ta över
Det finns väl egentligen två namn som dyker upp i huvudet direkt. Elisabeth Svantesson och Johan Forssell. Båda namnen är intressanta, men båda är en chansning. Svantesson, som just nu är partiets finansministerkandidat, vore rent tekniskt det naturliga valet. Hon står ”näst på tur”, hon är kvinna, hon har regeringserfarenhet (en kort tid som arbetsmarknadsminister).
Dock är Svantesson svag i debatter, och hennes bakgrund i Livets ord och inom antiabortrörelsen lär knappast vara till fördel för Svantesson.
Johan Forssell, som antagligen skulle bli justitieminister i en M-regering, gjorde kometkarriär i partiet under 10-talet, men har grund erfarenhet när det gäller både regeringsarbete och tunga debatter.
Dessutom är det tydligt att Moderaterna inte riktigt vet varför det går dåligt. Har man hållit för långt avstånd till SD? Har man närmat sig SD för fort? Har man övergivit de liberala värdena? Eller har man inte varit tillräckligt hårdhänt i debatten om brott?
Beroende på vem man frågar får man olika svar. Givetvis menar alla att just deras analys är korrekt. Att Moderaterna har en politik som skulle försämra livet för de väljare de hoppas på att vinna, och det därför är svårt att vinna över just dessa väljare, är en analys som lyser med sin frånvaro.
Det kan tyckas att Moderaterna inte har något att förlora på att byta ut Kristersson ett halvår innan valet. Det stämmer inte. Moderaterna kan definitivt sjunka några procentenheter till om inte partiledarbytet känns rätt bland väljarna. Det är procentenheter som kan försvinna både till S och till SD.
Och vem är beredd att sätta hela sin karriär på spel? En brakförlust i höst kan vara slutet för Moderaternas partiledares politiska bana – oavsett vem hon eller han är.
/Karl Anders “Karla” Lindahl, Morgon-Tidningen
