LEDARE: Sverigedemokraterna försöker lära sig att hantera motgångar – det går inte så bra, skriver MT:s Karla Lindahl.
”Give em’ hell”.
De bevingade orden skickades i ett sms från Jimmie Åkesson till Mattias Karlsson en höstdag 2015. Strax efteråt meddelade Karlsson att Sverigedemokraterna inte skulle lägga ner sina röster i budgetomröstningen – de skulle rösta på Alliansens budget för att fälla Socialdemokraternas förslag.
Sen dess har oskrivna och skriva regler för svensk politik ändrats. Ibland av Sverigedemokraterna, ibland av andra.
Den senaste ögonbrynshöjaren är förstås Sverigedemokraternas idé om att förbjuda partilotterier, specifikt för att ”strypa kranen till Socialdemokraterna” och försvåra för oppositionen att bedriva politik. Moderaterna viftar duktigt på svansen.
Men allt detta är olika bitar i det pusslet som är Sverigedemokraterna.
Andra partier blir upprörda eller förvånade när SD uppenbarligen struntar i regler som är till för att göra svensk politik stabil på lång sikt. Sverigedemokraterna gjorde för längesedan analysen att svensk politiks oskrivna regler inte gynnar SD – SD har heller inte varit med och stiftat dessa regler.
Det är därför Sverigedemokraterna alltid kan gå in som en dromedar i fintältet och ”give em hell”.
Men det finns en baksida med strategin.
Om du bygger hela din partikultur på att förstöra för andra partier, håna politiska motståndare och destabilisera ett fungerande system så måste du hela tiden växa. Förr eller senare måste du bli störst, och du måste vara störst under en lång tid.
Annars är risken att dina politiska motståndare gör samma sak mot dig när du ligger nere för räkning. Det är därför auktoritära partier världen över gärna vill försvaga demokratin så fort de kommer till makten – eftersom de är rädda för en revanschsugen opposition.
Kanske är det därför Sverigedemokraterna nu visar upp en fascinerande desperation. Sen valet har SD förlorat ungefär var femte väljare.
Som en sköldpadda som ligger på rygg börjar nu SD tömma verktygslådan på precis allting som kan få andra partier upprörda och ge lite klickiga rubriker i kvällstidningarna och på så vis blir ett växande parti igen.
Dragqueens? Nej vi måste ju SKYDDA VÅRA BARN!
Kan muslimer vara svenskar? Nej!
Regeringskris? Absolut!
Kan vi kanske till och med damma av EU-motståndet? Ja men varför inte!
Media kan så klart inte motstå rubrikcitat av den här kalibern, och genast hamnar Sverigedemokraterna i blickfånget igen. Både samarbetspartier och opposition tar avstånd. Sen 15 år tillbaka har detta varit en framgångsrik och välbeprövad strategi för SD.
Men något har förändrats. SD är inte längre den kaxiga bråkstaken längst bak i klassrummet. SD ingår i regeringsunderlaget, de är en del av etablissemanget.
Sverigedemokraterna har väljare runt om i landet som räknar med att Åkesson och company ska göra skillnad på riktigt nu när de faktiskt har reellt inflytande och är största parti i högersamarbetet.
Att då gå ut och göra ”skarpa” utspel blir plötsligt tandlöst och desperat.
Sverigedemokraterna har sällan känts som bittra förlorare. Det kanske är dags att vänja den rollen nu.
/Karla.
Den här krönikan är en åsiktstext, och reflekterar skribentens åsikter. Morgon-Tidningen är stolt socialdemokratisk.
