Moderaternas Ulf Kristersson talar gärna om hur han och hans polare är överens, men skrapar man på ytan är det nästan för tunt för att kallas luftslott, skriver MT:s Lisa Aggeborn.
Ulf Kristersson fortsätter att säga att Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna är överens om de stora frågorna. För varje gång han säger det låter han lite mer desperat.
För vad är det egentligen för ”stora frågor” Kristersson talar om? Enligt vad M själva kommunicerat är det ”elva sakfrågor som är viktigast för väljarna” men skrapar man på ytan är det nästan för tunt för att få kallas luftslott.
Elva fluffiga frågor
Tre av dem handlar om specifika straffskärpningar, på områden där straffen redan skärpts av S-regeringen.
Två kan med mycket god vilja hänvisas till klimatområdet, nämligen att kärnkraft är grönt och att bränslepriserna ska ner. Ett är att ha en ”stram invandring” vilket kan betyda väldigt olika saker om man är liberal eller sverigedemokrat.
Ytterligare tre är frågor där det inte finns någon konflikt. Socialdemokraterna har varit väldigt tydliga med att det inte blir någon ny fastighetsskatt och ingen har föreslagit att avskaffa RUT eller ”tvångsbussning av skolelever”. Att sparka in redan öppna dörrar är knappast att vara överens.
På tal om tvångsbussningen – det är det enda av högergängets frågor som ens närmar sig skolpolitik. Det finns heller inget om vården, om pensionerna eller om någon del av välfärden. Jag tror att en överväldigande majoritet av väljarna håller med mig om att det är rätt stora frågor.
Det enda som närmar sig välfärden är att de tydligen är överens om M-klyschorna om ”mindre krångel för företagen” och att det ”ska löna sig att arbeta”. Det är moderatsvenska för att skära ner på socialförsäkringarna, utförsäkra så många sjuka som möjligt, aktivt arbeta för försämrade arbetsvillkor och sälja ut våra gemensamma tillgångar.
Svårt att tro att SD anpassar sig
Vi lider fortfarande av sviterna från när det här var ledorden för en svensk regering. Då var det M, L och KD som höll i taktpinnen. Frågan är varför SD:s väljare, varav många är låginskomsttagare och har otrygga anställningar i slitiga jobb, skulle gå med på att sparka sig själva i huvudet på det här sättet.
Och okej, jag köper att M, KD och L skulle kunna komma överens om det mesta. De har gjort det förr och Ebba Busch har piskat sina före detta socialkonservativa partimedlemmar till att numera vara lika blodtörstigt skattesänkande och straffivrande som den blåaste moderat. Liberalerna skulle nog mest vara glada att få vara med.
Däremot är det rent ut sagt löjligt att tro att Sverigedemokraterna lugnt skulle anpassa sig. Det är inte det som partiföreträdarna gör och det är inte något som SD:s väljare skulle acceptera.
Ulf Kristersson sa själv i Ekots partiledarutfrågning att en regering fattar tio tusen beslut varje år. Att försöka låtsas att det finns något stabilt i den här oheliga alliansen bara för att man kan enas om elva fluff-frågor är i bästa fall oseriöst. I värsta fall är det direkt lögnaktigt.
/Lisa Aggeborn, Morgon-Tidningen
Detta är en analys, och speglar skribentens åsikter. Morgon-Tidningens opinionstexter är stolt socialdemokratiska.
